Diskussionen om skolelevers problematiska skolfrånvaro, liksom många andra symtom på ungas illamående såsom mobbning, ångest, depression, beteendestörningar, självskadebeteende, missbruk med mera verkar igen leda till en diskussion om brandsläckningsåtgärder. Det borde såklart vara självklart att unga som mår dåligt får den vård och det stöd de har lagstadgad rätt till (på sitt modersmål!), men samtidigt måste vi vidta åtgärder för att bryta denna negativa trend och börja jobba långsiktigt och förebyggande för att trygga barns rätt till utveckling. Enligt FN:s barnrättskommitté inkluderar förverkligandet av barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa förebyggande åtgärder.
I Finland är vi långt ifrån forskning, kunskap och ord till verklig handling. Varför? Vi vet mycket väl vilka grupper av barn som från början har en förhöjd risk för psykiskt illamående och marginalisering, ändå saknar vi tidigt, systematiskt och effektivt stöd för barn som till exempel har olika typer av neuropsykiatriska utmaningar, är ekonomiskt utsatta eller som lever i familjer med missbruk eller psykisk ohälsa. Det sociala arvet är ingen myt. Symtomatiskt är att vi lägger in stöd i ett allt för sent skede, då det redan behövs specialistvård och utvecklingen är svår att vända för att förhindra social utsatthet eller utslagning.
I Finland sätts mycket fokus på att vi skall stödja föräldraskapet (vilket vi ska!), men även om uttrycket är rätt uttjatat finns det en sanning i att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Därför borde vi, jämsides med stöd till föräldrarna, satsa mera på att förverkliga en trygg psykosocial uppväxtmiljö inom småbarnspedagogiken och i grundskolan, där barnens unika behov och utmaningar kartläggs och barnen på riktigt får det stöd de behöver – utan avbrott, inklusive i övergångsskeden mellan småbarnspedagogiken, lågstadiet och högstadiet. Även om det redan ingår i läroplaner att barn ska få det stöd de behöver räcker resurserna i dag inte på långt när till att det förverkligas.
Ju tidigare vi är lyhörda för barnens behov desto lättare (och billigare) insatser behövs och desto längre räcker befintliga resurser inom barnskydd och psykiatri för dem som verkligen behöver det. Det behövs flera skolkuratorer och skolpsykologer, mindre grupper inom småbarnspedagogiken och i skolan, tillräckligt med skolgångshandledare (inklusive bättre arbetsvillkor för dem) och fortbildning av professionella samt ett nationellt enhetligt förtydligande av rollfördelningen mellan skola och social- och hälsovården om vem som ska göra vad.
Enligt barnskyddslagen är skola och småbarnspedagogik en del av det förebyggande barnskyddet, men det verkar man inte alltid vara medveten om i skolvärlden. Till skolans uttryckliga uppdrag hör också att skapa välbefinnande och en trygg vardag samt att förebygga ojämlikhet och utslagning. Skolan behöver mera förståelse, stöd och resurser i det arbetet.
Vi behöver uppmärksamma och åtgärda beteendemässiga, fysiologiska och sociala problem som omfattande forskning visar att undergräver barns psykiska hälsa, psykosociala välmående och emotionella utveckling. Vi har inte råd att vänta eller låta bli.
Maj Estlander,
verksamhetschef, Stiftelsen Bensows
förebyggande barnskyddsverksamhet