Finlandssvenska Barnrättsdagen 20.11.2019.
Alla barns jämlika rätt till bästa uppnåeliga hälsa och utveckling
Stiftelsen Bensow firade för andra året i rad den Internationella Barndagen med ett seminarium omkring barns rättigheter i enlighet med FN:s Barnkonvention. Vi kommer att fortsätta med den traditionen och kan redan nu välkomna alla intresserade att delta i vår Barnrättsdag nästa år som går av stapeln 17.11.2020.
Med årets tema ville vi belysa att det finns grupper av barn som behöver särskilt stöd för att jämlikt kunna uppnå bästa uppnåeliga hälsa och utveckling. Barn som lever i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, fattigdom, våld eller neuropsykiatrisk sårbarhet är särskilt utsatta och riskerar marginalisering. Vi måste med extra insatser skapa förutsättningar för dessa utsatta barn att komma till samma startstreck som övriga barn.
I seminariet deltog professionella från olika branscher som jobbar med barn på olika sätt. Allt från elevvård, utbildning, barnkultur till barnskydd.
I vår utvärdering av tillställningen, som glädjande många deltog i med viktig feedback, kunde vi konstatera att deltagarna uppskattade ett helsvenskt seminarium. Framförallt att få träffa andra professionella och få nätverka och se vilka former av svensk service som finns tillgänglig. De organisationer som fanns på plats och ställde ut om sin verksamhet uppskattades stort. Ett stort tack till utställarna Psykosociala förbundet r.f., USM r.f., Krisjouren, Barnavårdsföreningen och Min stig.
Dagen inleddes med en berörande föreläsning av Therése Jarland, medgrundare till organisationen Maskrosbarn i Sverige, om hur det är att växa upp i en familj med missbruk och/eller psykisk ohälsa. Jarland har själv erfarenhet av att växa upp med en psykiskt sjuk och alkoholiserad mamma. Hennes pappa orkade inte heller i den utmanande familjesituationen vara närvarande för barnen.
I Sverige uppskattar man att 500 000 barn lever i familjer där minst en förälder har ett missbruk, psykisk ohälsa eller blir utsatt för våld. Jarland betonade att det alltid medför negativa konsekvenser för barnen att leva 
i en dylik familj.
Organisationen Maskorsbarn, som involverar unga som har erfarenhet av ovannämnda problematik i all utveckling av verksamheten, framhåller att några konkreta konsekvenser för barn är: psykisk ohälsa, ensamhet och skam, att älska och hata sin förälder, övertygelse om att det är ens fel och ansvar, rädsla att bli som sin förälder, svårt med tillit till vuxna. Man vet även att denna målgrupp har mycket högre risk att marginalsiseras längre fram i livet.
Svårigheter för barn att berätta för någon vuxen om vad som försiggår i hemmet, beror enligt Jarland ofta på att den unga upprätthåller familjehemligheten, har brist på information, socialvårdens rykte samt en oro över vad som kommer att hända om man berättar.
Jarlands väldigt tydiga budskap var, att det alltid är bättre att göra någonting än ingenting om man misstänker att ett barn har problem hemma. Ett kort samtal är bättre än inget samtal. Man behöver inte vara rädd för att göra fel, så länge man visar ett genuint intresse för barnets välmående och är snäll. Barn vill vara delaktiga och de vill få information om sin situation.
En annan måglrupp som ligger i riskzonen för marginalisering är barn med neuorpsykiatrisk sårbarhet (NPF). Överläkare i psykiatri Lotta Skoglund, Smartpsykiatri, Sverige, delade med sig av sin forskning och mångåriga erfarenhet inom området.
Skoglund reflekterade omkring frågan varför en del barn och ungdomar får problem. Hon konstaterade att många faktorer samverkar och påverkar utvecklande av såväl missbruk som psykiatrisk problematik. Risk- och skyddsfaktorer förekommer på många nivåer och kan bestå av personlighetsdrag, samsjuklighet, familj- och uppväxt, kamratkretsen, skolan, normer och värderingar i samhället.
Utan kunskap eller tidig upptäckt menar Skoglund att risken är stor för att vi t.ex. hittar på egna förklaringsmodeller "hon är inte tillräckligt motiverad" eller att barn blir föremål för negativa omdömen "hon/han vill bara ha uppmärksamhet" eller att våra insatser/åtgärder/anpassningar blir verkningslösa/skadliga ”man vänjer sig”, ”vi har redan försökt allt”.
Genom samverkan och tidig upptäckt kan vi på lång sikt göra en insats för att minska på personligt fysiskt och psykiskt lidande och samtidigt göra stora samhälleliga kostnadsinbesparingar.
.jpg)
Hur skall vi trygga barns pyskiska hälsa? En viktig fråga idag då barns och ungas psykiska hälsa har försämrats på ett alarmerande sätt. Denna fråga gick docent Kristian Wahlbeck, utvecklingsdirektör på MIELI Psykisk hälsa Finland rf, närmare in på.
För att förstå psykisk hälsa måste vi definiera vad det är. Enligt Wahlbeck består psykiskt välbefinnande av en känsla av mening och sammanhang, livstillfredsställelse, lycka, energi och vitalitet samt resiliens.
Psykisk ohälsa är två gånger vanligare i socio-ekonomiskt utsatta grupper än i högre socio-ekonomiska grupper. Faktorer som ökar risken för pyskisk ohälsa är t.ex.: fattigdom och låg inkomst, osäkert boende, låg utbildning, arbetslöshet, arbete med höga krav eller få möjligheter att påverka arbetet, otrygg barndom, svagt socialt kapital, diskriminering och mobbning.
Wahlbeck betonade starkt betydelsen av föräldrastöd för att förebygga utvecklande av psykisk ohälsa hos barn och för att bryta överföring av psykisk ohälsa från generation till generation. Han menar att i familjer med en förälder med psykisk ohälsa, minskar preventiva insatser barnens risk att själva drabbas av psykisk ohälsa med 40 %.
Förutom tidigt föräldrastöd framhöll Wahlbeck skolans centrala roll i främjande av pyskisk hälsa. Skolan kan bidra till lika villkor och kan lära ut socio-emotionella färdigheter, konflikthantering, stresshantering. Skolan har därtill mobbningsförebyggande arbete och kan stöda självkänsla samt skapa socialt kapital. Till slut konstaterade Wahlbeck att barns psykiska hälsa bygger på många faktorer, men för att värna om den är tvärsektoriella insatser av största vikt.
Där det finns missbruk och/eller psykisk ohälsa i familjen kan det även ofta förekomma direkt eller indirekt våld mot barnen. Detta känsliga ämne gick Helena Ewalds in på. Hon är till vardags enhetschef vid THL med ansvar för skyddshemsverksamheten i Finland.
Våld mot barn tar sig utryck i olika former. Det kan handla om fysiskt våld men även om psykiskt våld eller sexuella kränkningar. Viktigt att komma ihåg är även att försummelse att tillgodose barns grundläggande behov är en form av våldsutövning. Barnet tar också skada av att bevittna våld mellan vuxna. Barnet lever då under ständigt hot om våld utan skydd och tröst av någon förälder.
I skolhälsoundersökningen 2019 framkom att i åk 4-5 har 15% av pojkarna och 11% av flickorna upplevt våld av en förälder eller en omsorgsperson. Psykiskt våld hade en beklämmande hög andel flickor varit med om, 37% av flickorna i åk 8-9.
Enligt Ewalds är våld alltid en katastrofupplevelse för barnet. Tilliten till vuxna rycks undan och familjen är inte längre den trygga plats som barnet behöver för sin uppväxt. Desto yngre barnet är desto sämre förutsättningar har det att bearbeta våldet. Barn som lever med våld löper en större risk att själv bli brukare av våld särskilt om de inte fått bearbeta våldsupplevelserna.
Våld kan ha långtgående konsekvenser för barnets utveckling. Vid upprepad stark stress fokuserar hjärnan på hot och överlevnad snarare än långsiktig inlärning. Långvarig och upprepad exponering för stresshormoner kan ge allvarliga skador på hjärnan.
Centrala problem i att upptäcka och stöda barn som utsätts för våld består enligt Ewalds bl.a. av bristande samverkan mellan myndigheter och av att barn inte uppmärksammas tillräckligt i klientkontakter med vuxna, speciellt inom mental- och rusmemdelsvården.
Utvecklingsdirektör Petra Kouvonen, Itla, avrundade dagens föreläsningsserie med att presentera preliminära resultat från en samnordisk kartläggning "First 1000 Days". Kartläggningen visar på betydelsen och effekten av tidiga insatser för att främja en god mental hälsa för barnet och genom hela livet.
Kartläggningen har tillsvidare kunnat visa att vi i Finland har ganska vältäckande lagstiftning och rekommendationer för tidig upptäckt och tidigt stöd. Rådgivningen och småbarnspedagogiken spelar här centrala roller. Vissa regionala skillnader förekommer dock i hur regelverk förverkligas och i utbudet av tjänster.
Enligt Kouvonen har man bl.a. kunnat konstatera att tidig upptäckt av risker och tidigt stöd inte alltid uppfylls. Remisserna till barn och ungdomspsykiatrin har ökat med 22% från 2011 -2015 (SOTKANET, 2018) och trots screening kan föräldrars problem fortfarande bli ouptäckta eller uppfattas som så lindriga att föräldrarna inte hänvisas till förstärkt stöd. 10-20 % av mammorna lider av olika grader av depression efter förlossningen och forskningen visar på ett starkt samband mellan depression under graviditeten och barnets senare psykiska hälsa.
Undersökning visar och Kouvonen betonar att det mest effektiva sättet att motverka beteende- och andra vanligt förekommande psykosociala problem hos barn är strukturerade föräldrastödsprogram. Exempel på olika metoder kan du hitta här: www.tidiginsats.fi.
Dagen avslutades med en intressant paneldiskussion där panelexperterna fick fundera omkring vad en Barnstrategi 2040 kunde omfatta.
Sammanfattningsvis kan man säga att panelen ansåg att vi behöver en satsning på skolan. Skolan är en viktig plats för barnen som i bästa fall skapar en känsla av tillhörighet och sammanhang som på sikt utvecklar barnets skyddsfaktorer mot mental belastning. För att skolan skall bli en plats där alla trivs, behöver vi utveckla och förtärka barns delaktighet, elevvården och vuxen lyhörhdhet och närvaro i största allmänhet.
Panelen ansåg vidare att föräldrar behöver stöd och att vi professionella måste hjälpa till. En förälder med bristande resurser att stöda barnets skolgång, behöver stöd. Familjer behöver balans i vardagen, någonting som även måste stödas från arbetsgivarhåll och inom familjepolitiken. I Sverige har man Fritidsgårdar dit barnen, under hela lågstadietiden, kan gå efter skolan och där det alltid finns vuxna till hands, sysselsättning och mellanmål att få. Det är en modell som vi kunde eftersträva att få till Finland också.
I diskussionspanelen deltog: Riksdagsledamot Veronica Rehn-Kivi; Pia Sundell, Verksamhetsledare, Barnavårdsföreningen; Therése Jarland, Maskrosbarn (Sverige); Petra Kouvonen, Utvecklingsdirektör, ITLA; Kristian Wahlbeck, Utvecklingsdirektör, Mieli Psykisk hälsa Finland r.f.; Emilie Jäntti, ordf. Finlands Svenska Skolungdomsförbund; Liselott Ekman, Erfarenhetsexpert.
