Maj Estlander, 21.1.2018
Temat för seminariet den Finlandssvenska Barnkonventionens dag, som Stiftelsen Bensow ordnade med anledning av den Internationella barndagen 19.11.2018, var i år principerna om barnets bästa och barns delaktighet.
Hur förpliktande principen om barnets bästa är för professionella som jobbar med barn, eller hur principen skall tolkas och tillämpas i praktiken kan ibland vara svårt att avgöra. Speciellt i förhållande till andra nationella speciallagar. Därför bjöd vi in professor och barnrättsexpert Kirsten Sandberg, tidigare ordförande för FN:s Barnrättskommitté, numera medlem, för att förtydliga tolkningen av principen om barnets bästa för oss här i Finland.
FN:s Barnrättskommitté är det organ som skall övervaka hur medlemsstaterna implementerar Barnkonventionen. Kommittén går igenom de rapporter som staterna avger till den vart fjärde år och ger sina utlåtanden och rekommendationer på basen av dem. Barnrättskommittén har också gett ut allmänna kommentarer där de preciserat tolkning och tillämpning av vissa specifika artiklar i konventionen.
Allmänt om Barnkonventionens rättigheter kan sägas att det finns fyra grundprinciper i ljuset av vilka alla andra rättigheter i Barnkonventionen skall tolkas och genomföras, principen om barnets bästa (art.3) är en av dem. De övriga rättigheterna gäller principerna om att alla barn har samma rättigheter och lika värde (art.2), alla barn har rätt till liv och utveckling (art.6) och alla barns rätt att bli hörda och få sina åsikter respekterade.
I sitt anförande betonade Sandberg att tolkningen av Principen om barnets bästa egentligen inte är så svår och mångtydig som man kan tänkas tro och hänvisade till Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (CRC(C/GC/14), där kommittén ger riktlinjer för hur principen skall tolkas och tillämpas. I kommentaren preciserar kommittén att begreppet barnets bästa är en materiell rättighet och garanti för att barnets bästa alltid sätts i främsta rummet då olika intressen vägs mot varandra, det är en grundläggande rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt.
Enligt Kirsten Sandberg är situationer då principen om barnets bästa kommer in bilden, t.ex. då man tolkar lagen inför beslut eller skall välja åtgärder eller lösningar som rör barn. Då det finns tolkningsutrymme i en lag eller då flera relevanta lagar ger motstridiga bud och behöver harmoniseras, skall den lösning som bäst beaktar barnets bästa väljas. Här poängterar Sandberg att lagstiftaren har ett stort ansvar då det kommer till att stifta lagar i enlighet med principen om barnets bästa. Principen skall fungera som ett rättesnöre.
Då lagar bereds och innan de stiftas, borde en ordentlig barnkonsekvensanalys alltid göras, d.v.s. alla möjliga alternativ och deras konsekvenser för barn bör utredas. Barnkonsekvensanalysen skall även inkludera att man har hört eller på annat sätt involverat barn. Sandberg var tydlig med att Barnrättskommittén har slagit fast, att principen om barnets bästa och rätten att bli hörd (art.12) kompletterar varandra. Det går inte att tillämpa endera artikeln korrekt utan den andra. Det gäller i all synnerhet beslutsfattare.
Enligt Sandberg är det alltså oerhört viktigt att barn hörs i ärenden som gäller dem själva, men det betyder inte nödvändigtvis att barnets åsikt måste vara avgörande. Man bör alltid ta barnets individuella omständigheter och åsikter i beaktande, men inte lägga ansvar på barn som de mognads- eller åldersmässigt inte är kapabla att axla. När man bedömer mognad ska hänsyn tas till barnets fysiska, emotionella, kognitiva och sociala utveckling. Även då beslut fattas i enlighet med barnets önskan, är det viktigt att fastställa att man har hört barnet och tillmätt hens åsikter och önskan betydelse, men att det är de vuxna/beslutsmyndigheten som har fattat det slutliga beslutet.
Gällande tvärsektoriellt samarbete konstaterade Sandberg att professionella givetvis måste följa nationella lagar, men att man kan hitta lösningar och samarbetsformer till förmån för barnets bästa, tan att t.ex. bryta mot tystnadsplikten. Ett smidigt sätt är ett genomskinligt förfaringssätt där barnet och familjen är involverade i processerna. Principen om barnets bästa skall alltid i alla sammanhang vägas in och spela en stor roll.
Enligt Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr.14, ska bedömning av barnets bästa genomföras unikt i varje enskilt fall, med utgångspunkt i de specifika omständigheterna för det enskilda barnet, gruppen eller barn i allmänhet. Faktorer som skall vägas in är t.ex. ålder, kön, mognad, erfarenhet, minoritetsgrupp eller fysisk, sensorisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Andra faktorer som kan inverka är t.ex. olika sociala och kulturella sammanhang (relationer inom familjen, säkerhetsperspektiv m.m.).
Barnrättskommittén har rekommenderat att medlemsstaterna inrättar olika förfaranden för att underlätta och trygga att en ordentlig bedömning görs vid fastställande av barnets bästa. I Finland har man t.ex. helt i enlighet med Barnrättskommitténs rekommendationer, inkluderat en icke-hierarkisk förteckning över faktorer som är bra att ta i beaktande vid fastställande av vad som utgör det bästa för barnet i varje enskilt fall (BarnskyddsL § 4, 13.4.2007/417):
”Vid bedömningen av barnets bästa skall uppmärksamhet fästas vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar garanterar barnet
1) en harmonisk utveckling och välfärd samt nära och fortgående mänskliga relationer,
2) möjlighet till förståelse och ömhet samt övervakning och omsorg i enlighet med ålder och utvecklingsnivå,
3) en utbildning som motsvarar barnets anlag och önskemål,
4) en trygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk integritet,
5) utveckling till självständighet och mognad till ansvarsfullhet,
6) möjlighet att delta och påverka i frågor som gäller barnet självt samt
7) hänsyn till språklig, kulturell och religiös bakgrund.”
En liknande lite kortare förteckning finns även i den relativt nya Socialvårdslagen § 5 (30.12.2014/1301), där alla som jobbar i enlighet med lagen åläggs att tillvarata barnets intressen:
”I alla socialvårdsåtgärder som gäller barn ska i första hand barnets intresse beaktas. När det gäller barn ska utöver det som nämns i 4 § särskild vikt läggas vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar bäst tryggar:
1) en balanserad utveckling och välfärd,
2) möjligheten att få förståelse samt omsorg enligt ålder och utvecklingsnivå,
3) en trygg uppväxtmiljö och såväl fysisk som psykisk integritet,
4) självständighetsprocessen och växandet till att känna ansvar.
I den finländska lagstiftningen har man alltså rätt väl införlivat principen om barnets bästa i den nationella lagstiftningen. För den individuella professionella som konkret jobbar med barn och för barn, gäller det för det första att komma ihåg att väga in principen om barnets bästa då man står inför likvärdiga bestämmelser som ”krockar”, där det finns tolkningsutrymme i bestämmelserna eller där olika behandlingsalternativ eller andra lösningar skall väljas. För det andra måste man komma ihåg att höra barnet för att kunna bedöma vad som är det bästa för just det unika barnet.
Utrymme finns ännu för förbättringar gällande tillämpningen av principen om barnets bästa, speciellt ifråga om beslutsfattande och budgetering. Olika administrativa myndigheter (utbildning, hälsa, omsorg, miljö, levnadsförhållanden, skydd, asyl m.m.) som fattar beslut som rör barn, måste bättre ta i beaktande vilken effekt besluten har på barn och deras vardag på alla nivåer av styrning och budgetering. I Finland behöver bli bättre på att göra både barnkonsekvensanalyser för att förutse hur besluten påverkar barn och deras rättigheter, men även konsekvensutvärderingar som efter genomförandet utvärderar de faktiska effekterna.